Popidu

i ens liv är den då man lämnar sin familj för att starta något eget, något nytt.
något ensam eller något tillsammans med någon.
men är det en stor förändring egentligen?
är det inte så att man som tonåring har lärt sig att både vara ensam och självständig?

nu sitter jag iallafall här i det nya vardagsrummet ,
lukten av nymålat och tomheten sätter mig i extas.
tänk om det kunde vara mitt nya vardagsrum, i min nya lägenhet /  mitt nya hus.

tänk om det, tänk om det.. tänk tänk tänk tänk ... men så är det inte.
jag har ett år kvar innan jag ens kan tänka på att flytta ut ur huset och lämna min familj.

det gör mig besviken och ledsen på ett sätt, däremot är jag glad över att min pojkvän
har kommit ut ur gaderoben, köpt ett hus och målar för fullt. det bästa är att jag får lov
att åka hit när jag vill och har tid, och det är så skönt att få komma bort lite ibland.

jag gillar huset, jag är kär i johan och vi köpte tre bra filmer igår.
stockholm boggie, populär musik från vittula och alot like love.

det är helt enkelt perfekt just nu.
nu ska vi snart hämta soffan och fylla det nymålade fast torkade vardagsrummet.
tack för idag, sitter ni av..